Jag har ingen aning om vad detta kommer bli för inlägg och känner mig ganska säker på att det kommer bli förvirrande. När jag vanligtvis skriver blogginlägg vet jag vad jag ska börja med och sluta med, men detta inlägget har jag ingen aning om hur det ska sluta.

I 15,5 år har jag levt på denna jorden. Jag har haft motvind och jag har haft medvind. Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har varit glad och jag har varit ledsen. Alla har skrattat, gråtit, varit glad och varit ledsna. Nästan alla iaf. jag vet att det finns folk där ute som inte mår bra på något sätt, som ingen hjälper och jag tycker att det är hemskt fel! Det kanske inte går att hjälpa alla, men jag tycker att fler ska få hjälp än dom som får det nu.

I mitt liv har flytit på ganska bra faktiskt. Jag har tagit dagen som den kommer, men nu börjar jag förstå att jag måste börja planera framtiden. Jag ska ju faktiskt snart välja min framtid. Om bara 2,5 år är jag myndig. För er kanske det känns som en befrielse, men jag är riktigt rädd för att bli myndig. Jag vill att mamma och pappa ska fortsätta hjälpa mig med saker jag inte förstår och jag vill kunna träffa min familj när jag vill. Jag vill inte behöva välja min framtid än, jag är inte redo för det. Jag skulle vilja gå 4 år till i högstadiet. Jag vill inte lämna min klass och börja i en annan, för jag vill inte gå i en sån klass jag gick i förut! Det ska vara precis som det är nu. Jag vill inte heller att några av mina vänner ska välja att gå en linje i en annan stad flera mil ifrån mig. Jag hade aldrig slutat sakna dom då.

Jag vill hitta någon som tar kärlek på allvar. Någon som inte leker runt och säger och lovar alla massa olika saker. Jag vill ha ett förhållande som inte ska behöva ta slut alldeles för fort. Jag har haft både bra och dåliga förhållanden, och tro mig, ett av dom har varit överlägset bäst. Jag vill ha det ungefär så igen fast med några små ändringar. Kärlek är ingenting man leker med. Känslor är jobbiga saker, och det är bara omoget att leka med dom. Människor kan inte hjälpa vilka dom får känslor för, och just nu önskar jag att alla mina känslor kunde åka på semester och komma tillbaka när jag behöver dom, för just nu gör dom bara allt komplicerat.

Jag är en människa som älskar djur med inte tål dom. Jag fick astma när jag var 3-4 år och fick då åka ambulans till Halmstad. Bara för att jag är allergisk mot djur så betyder det inte att jag inte har djur. Djur gör mig lycklig, och jag skiter fullständigt i hur jag mår bara jag får vara med dom. Jag har en katt just nu och snart är han 7 år. Vi räddade honom från att frysa ihjäl den vintern han föddes, och han är det bästa som någonsin hänt mig. Han är så himla speciell! Han kanske biter mig i fötterna när jag går förbi, äter upp min frukost när jag inte kollar på vad han gör, väcker mig mitt i natten för han vill gosa/leka och han kanske irriterar mig ibland, men han är verkligen det bästa jag vet! Han är solen som lyser upp min dag. Men iaf, djur betyder mycket för mig. Jag har haft jätte många olika djur och jag kan utan tvekan säga att jag är gladare med dom än utan dom även om jag inte borde må bra utav dom.

Jag har fyra syskon som jag älskar mer än allt i hela världen också. Jag och min storebror kanske inte snackar med varandra så ofta, men vi har ett speciellt band på något sett. Han kanske älskar att fiska, spela tvspel och andra saker jag tycker är tråkigt, men det är något där som gör att jag känner att han är sjukt lik mig!
Johanna är den som får mig att verkligen tänka efter. Hon frågar alltid om jag vet vad jag gör, och hon hjälper mig ofta att hitta rätt svar. Jag måste också säga att när jag ser henne, hennes sambo och deras tre barn så kan inte annat än önska att jag kommer vara så lycklig när jag är lika gammal som henne. Hon är så himla underbar och den bästa storasystern man kan önska sig!
Sara och jag är typ en och samma person i två olika kroppar. Båda är barnsliga och har dålig humor. Vi har nästan aldrig tråkigt tsm, och utan henne hade jag aldrig fattat hur mycket jag älskar att rida. Hon tvingade upp mig på häst efter häst och efter ett tag ville jag aldrig gå av. Jag älskar henne jävligt mycket, och hon är den bästa jag vet! Jag och Sara borde också tacka Johanna för att hon alltid har tagit hand om oss. Vi har nog inte alltid varit lätta att göra med.
Har även världens gulligaste lillebror. Han irriterar mig sjukt ofta, och vi slår varandra och retar varandra tills den andra blir så irriterad att den springer efter den andra och försöker döda den, men vissa studer är han bättre än alla andra. När han hjälper mig göra frukost så jag inte ska komma försent till skolan, eller dom kvällarna vi sitter och skrattar tillsammans eller när vi bara umgås och har roligt. Han är en fin lillebror, och jag skulle aldrig vilja byta bort honom även om jag ofta säger det.
Jag har även kommit på att man inte kan fatta att jag Emil och Sara alltid bråkade först. Sara och Emil satt och spelade xbox och bara för Emil ville göra en sak som Sara gjorde så spotta han henne i ansiktet och hon sprang efter och försökte döda honom och jag skrek på dom att dom skulle sluta. Haha! Jag har aldrig gillat när dom bråkar, jag är glad att dom har slutat med det!

Som sagt, jag visste inte hur detta skulle sluta, men jag antar att det får sluta såhär.

Vi hörs nog senare.