rubriken förklarar nog ganska bra om vad detta kommer handla om... Varför betyder kärlek så mycket för oss? Varför är vi så beroende av det? Det är som om det är kärlek från folk som får oss att vilja leva, att fortfarande andas. Vad skulle man vara utan kärlek? ensam? Jag vet inte, jag har en familj och otroligt bra vänner! Men kärleken i mitt liv har jag inte funnit. Men jag hoppas , som många andra... att den dyker upp. Jag hoppas den dyker upp när jag som minst anar det och är redo. Just nu känner jag att jag vill ha något seriöst. Någon jag kan lita på och säga allt till. Inget jävla playande, inget som tar slut efter en månad eller två, utan något som verkligen håller. Jag är trött på all skit. Överallt läser man om folk som gjort slut. Trist när sånt händer.
Just nu känner jag att det finns en person som inte är som alla andra. Om jag inte hade stängt in mig i det skal jag lever i skulle jag lätt falla för honom. Falla mitt framför ögonen! Men jag håller emot så länge det går. När jag inte klarar mer vet jag inte vad jag kommer göra.
Ju mer jag pratar med dig, ju mer förstår jag dig. Det är som om varje ord du säger betyder något. Dom vill berätta något. Det är något med dig, men jag vet inte vad.. det enda jag vet är att du inte är som alla andra.