Hej. Jag heter Martina och föddes 1995 den 21 mars. När jag föddes hade jag tre äldre halvsyskon. Tobias, Johanna och Sara. Jag va riktigt jobbig som bebis. Jag ville bara vara hos mamma hela tiden. Vilket var jobbigt för min pappa och mina syskon. Jag kunde inte ligga i vagnen utan att börja gråta, mamma va tvungen att gå runt och bära mig. Men hon klagade inte. När jag va ungefär ett och ett halvt år fick jag en lillebror vid namn Emil. Jag tyckte sjukt mycket om honom. Han var ju MIN bebis. Jag kommer ihåg hur jag alltid ville vara där han var och ligga bredvid honom. På dagis hade jag många bra vänner. Var nog mest med Frida och Frida. Vi hade roligt och tog dagen som den kom. Det gjorde man ganska ofta när man var liten om jag inte minns fel? På julafton var vi hos farmor när jag var riktigt liten men när jag blev lite äldre var vi hos mormor. Där åt vi och sen åkte alla hem till sig. Nu förtiden firar jag julafton med mina föräldrar och syskon och trivs bra med det. Julafton är ju en dag som man ska fira med familjen och det är därför jag verkligen älskar julafton så otroligt mycket. Man har inte så mycket tid för familjen längre.

På min födelsedag kommer syskon, kusiner mormor, morfar och farmor hit. Vi fikar och hade det lite mysigt. Att fylla år är inget speciellt för mig. Jag menar, vem vill bli gammal? Om jag fick välja skulle jag vara barn för alltid. Aldrig ha några problem och bara ta det lugnt. Inte vara ovän med någon i mer än 1 timme. Men nu är jag som sagt 14 år och fyller 15 nästa månad. Vad betyder 15? byxmyndig och moppe? Inget som är speciellt viktigt för mig. Ju äldre jag blir ju längre ifrån min familj kommer jag. Om 3 år kanske jag flyttar hemifrån. Fattar ni hur mycket den tanken skrämmer mig? Tänk att bo helt ensam och verkligen måste ta hand om sig själv? Inget jag längtar efter. Det kan vara därför jag är lite omogen ibland. Man är barn en gång i livet och den tiden vill jag inte slänga bort , så jag väljer att vara omogen nu och faktiskt vara barn än att inte ha någon barndom alls.